Att vara förälder är en omvälvande och betydelsefull resa i livet, som innebär både glädje och utmaningar. När ett barn får en neuropsykiatrisk diagnos förändras tillvaron och behovet av förståelse, anpassning och tålamod blir ännu större. I den här intervjun berättar Linnea Sindt, förälder till Emilia, om sina erfarenheter och hur livet påverkats av att ha en dotter med ADHD.
Kan du börja med att berätta lite om din dotter? Hur är hon som person?
Nu när min dotter är 17 år är hon en otroligt smart och omtänksam person. Hon bryr sig om alla omkring sig, har starka åsikter om rättvisa, jämställdhet och politik, och står alltid upp för det hon tycker är rätt. Hon har höga mål för sig själv och är väldigt engagerad både i skolan och i fritidsintressen som sin häst och kompisar.
Hur märks diagnosen i vardagen och hur påverkar det dig som förälder?
Det märks på Emilia att hon är rätt ojämn i energin, ena stunden orkar hon allt och klarar allt och i andra så orkar hon inte så mycket alls. Hon kan även gå från att vara väldigt samlad och klar i skolan till att hemma explodera i känslor, ilska, frustration eller gråt. Det gör att vardagen blir ganska oförutsägbar ibland. Idag tar hon medicin för sin ADHD, vilket hjälper, men det krävs ändå att man hittar en balans. Mycket handlar om att hushålla med energin. För oss föräldrar innebär det att vi måste vara lyhörda och skapa tydliga gränser, men också backa när det behövs.
Hur upptäckte ni att hon hade ADHD och hur kändes det när ni fick diagnosen?
Jag är utbildad socionom och har jobbat som skolkurator och min man är psykiatrisjuksköterska. Vi skämtade först om att hon hade mycket energi och att det var ett personlighetsdrag som jag känner igen mig själv i, men sen började vi märka att det var något mer än så. Upp till ungefär femte klass gick det ganska bra för henne i skolan, men sedan hemma började det ofta bli utbrott på kvällarna. Som barn var hon väldigt lillgammal och mogen på många sätt, men kämpade med att hantera känslor och hade till och med perioder av självskadebeteende. När hon till slut fick sin ADHD-diagnos vid 15 års ålder föll många bitar på plats.
Har du känt att du behövt kämpa för att hon ska få stöd?
Vi har haft tur med skolan. I och med min yrkesutbildning vet jag vilka rättigheter barn har, så jag har kunnat sätta rätt ord på saker och formulerat våra behov tydligt. Däremot har jag fått strida för att man inte ska kräva mer av Emilia än vad hon klarar av, för det man förmedlar då är att hon skulle kunna klara av mer om hon bara “skärpte sig”. Att sätta ribban lite under gör det istället möjligt för henne att känna att hon lyckas även på sina halvdana dagar. Jag har också haft ett flexibelt jobb, vilket underlättat mycket. Många andra har tyvärr inte samma möjligheter vilket känns helt fruktansvärt. Det kan vara svårt för föräldrar som saknar resurser eller kunskap att få den hjälp deras barn behöver.
Vilket stöd har ni fått och vad har varit särskilt viktigt för dig som förälder?
Det stöd som varit helt avgörande för både Emilia och för oss som föräldrar har varit det vi får från skolan där dom ser att vi gör så gott vi kan. Efter lite påtryckning ifrån oss ser de henne för den hon är och utgått från var hon befinner sig, inte där man anser att hon “borde vara”. De har peppat och samarbetat med oss och inte satt press på oss föräldrar om till exempel frånvaro och släpat oss på tusen möten. Detta har gjort det möjligt för oss att lägga energi på att stötta vår dotter istället på att försöka hålla uppe någon slags fasad.
Finns det något stöd du saknar idag och hur skulle det kunna se ut?
Jag ser att många andra familjer inte får det stöd de behöver. Det behövs mycket mer kunskap om hur ADHD ser ut hos flickor, vilket ofta ser annorlunda ut än hos pojkar. Det är inte alltid stök och bråk, utan ibland tvärtom: de duktiga flickorna som tyst lider. Skolan måste förstå det. De måste kunna backa upp barnen rätt så att de slipper hamna i en depression. Det viktigaste är självkänslan. Att behålla den hos Emilia har hela tiden varit målet för oss, inte prestationerna. Det har varit avgörande.
Vad har du lärt dig om dig själv som förälder genom den här resan?
Man har behövt släppa många av mina gamla principer om att man ”ska” göra si eller så som förälder. Jag har lärt mig att barn gör så gott de kan, även när de ibland råkar säga saker som sårar. Även jag har själv fått en ADHD-diagnos under resans gång, vilket också hjälpt mig förstå mig själv och Emilia bättre. Jag är mycket snällare mot mig själv idag. Och det viktigaste av allt: relationen med mitt barn är det som betyder mest.
Vad vill du säga till andra föräldrar som nyligen fått ett NPF-besked för sitt barn?
Lyssna på din magkänsla för ingen känner ditt barn bättre än du. Följ känslan och ta stöd från andra som redan gått igenom samma resa. Det är lätt att känna sig ensam i början, men du är aldrig ensam.
Skribent: Olivia dos Santos Pettersson
Publicerad: 2025-05-14